En döfstum utan uppfostran är olycklig både för sig och andra
Ämneskirfning af döfstumme C. O. Malm år 1845
Döfstum kallas den, som bär de dubbla förlusterna af hörseln och talet. Denna döfstumhet uppkommer af många för oss till största delen obekanta orsaker såsom: dels af oförtänkta olyckshändelser, dels af föräldrarnas vårdslösa och dåliga uppfostran af sina barn, dels af en efter Guds vilja bestämd bristfällighet i den skapade menniskonaturen.
Ehuru föräldrar, af sitt barns oförmodade döfstumhet sorgförkväfde, ej kunna skaffa barnet lika bildning som sitt talande hörande barn, måste föräldrarna dock vaka öfver sitt döfstumma barn och detta med större möda än öfver det, med allt begåfvade barnet, dock kan det döfstumma barnets uppfostran medföra tyvärr osäker framgång, men den kan äfven bereda lycka för det döfstumme barnets framtida lefnad, ifall det har goda egenskaper.
Olyckan blir barnets lott, om icke någon välgörare påtager sig att förbättra och lyckliggöra hans (dess) genom hörselbristen naturligtvis mörka öde. Vid mötet af en döfstum väckes ömhet och medlidande hos hörande och talande menniskor i allmänhet och svårmodigt beklaga dessa olyckligas djupa saknad af allt och däribland förnämst talförmågan. Men den upplyste, kloke, och menniskovise stiftade beundransvärda anstalter till de döfstummas undervisning, hvilka frambringa hos dem kunskaper, hvarigenom de döfstumme begagnande teckenspråk, fingerspråk och skrifnings samtal, kunna ersätta den saknade talförmågan, begripa och uppfatta personers vilja, känslor, egenskaper och rörelser och såmedelst efterfölja andras önskningar samt goda personers exemplariska handlingar och lefnadssätt.
Hörseln och talförmågan befordra menniskan till hastighet uti vetandets och förståndets förädling, men den beklagansvärda saknaden af ofvannämnda förmögenheter innebär dock icke den döfstummes uteslutande från upplysning, förädling och sällhet. Denna förlust värkar på det högsta den döfstummes långsammare väg till samma mål, som den fullsinnade menniskan hastigare hinner, men hvars trögare vinnande i afseende på den döfstumme kan orsaka föräldrars och vänners otålighet och misströstan om den goda sakens framgång. Om åt den döfstumme undervisning klart och tydligt meddelas, så är det säkert, oaktadt man icke tror, att lika hastighet uti förståndets upplysning, hos de döfstumme som de talande hörande, kan erhållas.
Genom en utmärkt undervisning kan den döfstumme, fastän sällan, erhålla fullkomlig idealitet. Fattas undervisning och uppfostran den döfstumme, så har han intet annat än en naturlig likhet uti sina efterapade rörelser med apor och blir således en härmare, hvilken väcker menniskornas löje och tanke att den döfstumme är behäftad med vansinne, blindtro, vanvett, enfald m. m. och dymedelst en slöhjärna.
De talande hörande tro att de döfstumma synas uteslutna från alla slags förnimmelser, alla förädlingsgrader, all förmåga att med språk uttrycka sig och inverka på andra genom erfarenhet, känslor och behof och att andeliga egenskaper: såsom hopp, tålamod, m. m. äro för den döfstumme okända. Ack, nej, nej! såväl i lyckan som i olyckan står den döfstumme på samma plats i naturen som sina talande och hörande likar, ty Gud skapade och ordnade allt med vishet. Den döfstumme kan hinna ej mindre lycksalighet än den talande hörande såväl på jorden som i himlen. Ehuru de döfstumme till sin olyckliga belägenhet kunna anses mindre behagliga för många menniskor, fråntaga dock ej tyngderna af talets och hörselns förlust dem den förnämsta delen af människans andliga och lekamliga tillvarelse: förnuftets ljus och upplysningens fackla, förmågan att gagna sig och andra, religionens tröst, himlens kännedom och arfskap.
Om de undervisas och framskrida häruti blifva de lika lyckliga och behaglige som de dygdige. Annars äro de döfstumme högst olyckliga, om de, vid alla de många svårigheter och lidanden, m. m. som kunna förorsakas af döfstumheten, ej erhålla hjälp till det goda. Utan undervisning uppstå dunkla aningar i deras själ, dem de ej kunna uttala och göra begripliga för andra. Då uppkomma hos dem vilseirrande föreställningar om åtskilligt, som sedan blir en oupplöslig gåta, om ingen upplyser och riktar deras omdöme. Detta vilseirrande bringar olycka och mörker i deras förstånd, hvilket till sig drager allmänt medlidande, m. m. af personer som djupt röras af deras naturliga missöde eller olycka.
Det är nyttigt att döfstumma få samlas i uppfostringshus, anstalter, Instituter, m. m. der mycket bidrager till deras kunskapers ökande. I allmänhet bör önskas att välgörande personer bereda de döfstumma till alla grader af det goda, som bästa uppfostringssätt kan medföra, uppföda dem i Gudsfruktan och alla dygder och ädla verk, hvarigenom lycka sprides öfver deras framtida levnad.
|
Barndomen och skoltiden
