4. Läroböcker och teckensamlingar

Intresset för teckenspråket ökade på 1960-talet och läromedel behövdes. Fickordboken ”Sano se käsin” tillfredsställde till en början behovet. I den fanns över 300 tecken. I bokens förord betonades användningen av tecken som stöd för munavläsningen eller s.k. antydande teckenspråk där man bara tecknar nyckelorden i satsen. När tecken användes oftare tillsammans med tal talade man om s.k. simultant tecknande. I boken hänvisades också till det egentliga teckenspråket och det s.k. ursprungliga teckenspråket. Antydande tecknande kallas i dag ”tecken som stöd”.

Nybörjarboken i det finska teckenspråket ”Alan viittoa” utkom år 1978. I boken presenterades den tidigare uppfattningen om teckenspråket vars stilarter var antydande tecknande, simultant tecknande, ursprungligt teckenspråk och egentligt teckenspråk. Med ursprungligt teckenspråk avsågs teckenspråkets ursprungsform som var ett helt självständigt språk. Med egentligt teckenspråk avsågs det visuella symbolspråk som utvecklats från det ursprungliga teckenspråket och som också kunde vara påverkat av det talade språket. I boken poängterades i alla fall simultant tecknande. I boken finns 561 tecken. Teckenspråksundervisningen var då starkt bunden till det talade språket och det som eleverna lärde sig var främst tecknat tal.

Televisionen visade teckenspråket för den stora allmänheten och på 1970- och 80-talen producerades tre kurser i televisionen. År 1976 sändes i TV 1 ett undervisningsprogram för hörande ”Kädet kertovat” med 14 femminuters avsnitt.

År 1977 sändes i TV 1 likaså ett program för hörande i fyra avsnitt ”Näissä merkeissä”. Till en början var det meningen att bara ge undervisning i teckenspråk men man konstaterade snart att tittarna hade mycket litet kunskap om döva och det fanns ett behov av att ta med det i programmet. På kursen lärde man hörande tecknad finska.

År 1986 var det igen en teckenspråkskurs i televisionen. Serien ”Elävä kieli” i sex avsnitt ökade det allmänna intresset för teckenspråk och gav det positiv publicitet. Kursen var liksom de tidigare riktad till hörande, men till skillnad från de tidigare, utnyttjades den nyaste forskningen i teckenspråk och den erbjöd alltså också information om teckenspråkets struktur och grammatik.

Teckenspråksforskningen som startade i Finland på 1980-talet gav ny information om det finska teckenspråket och dess struktur. Forskningen visade att teckenspråket på många sätt avvek från talat språk. Den nya kunskapen påverkade också teckenspråksundervisningen.

År 1981 utkom den för nybörjarundervisning avsedda boken ”Viito elävästi” som riktade sig till hörande. Man strävade efter att i boken beakta den information forskningen gett även om det inte fanns tillräckligt av den. Boken försökte ändå komma närmare det genuina teckenspråket i stället för tecknat tal. I boken finns bilder på 800 tecken som valts utgående från att de borde vara lämpliga för nybörjarstuderande. Tecknen valdes också utgående från hur vanliga och väl etablerade de var. Dessutom beskrevs ca 100 tecken verbalt. Boken Viito elävästi utkom ännu med en del två som var avsedd för fortsatta studier. Böckerna Viito elävästi översattes också till svenska och fick namnen Levande teckenspråk och Levande teckenspråk 2.

I slutet av 1970-talet och början av 1980-talet producerades teckensamlingar för döva barn som var avsedda som ett hjälpmedel för inlärningen av teckenspråk och finska. Den tredelade serien ”Lasten kuvasanat viittomin” publicerades som mappar med bildtavlor försedda med tecken och ord. Teckensamlingen var avsedd att användas i familjer, förskolor, skolor och habiliteringen. I pärmarna fanns sammanlagt över 300 bildtavlor och tecknen anslöt sig till vardagslivet och livsmiljön.