5. Forskningen påverkar arbetet med teckenspråksordböcker

Den lingvistiska teckenspråksforskningen började på 1960-talet i USA och på 1980-talet i Finland. Forskningen ändrade de gamla uppfattningarna om teckenspråken och visade att de var självständiga språk och jämlika med talade språk. Det fanns alltså inte ett universellt teckenspråk. Man förstod också att tecknat tal inte var ett självständigt språk utan en blandning av talat språk och tecken från teckenspråket.

År 1982 startade fakulteten för allmän lingvistik vid Helsingfors universitet ett forskningsprojekt i teckenspråk. Syftet var till en början att allmänt klarlägga det finska teckenspråkets struktur, men inte grammatiken eftersom resurserna var begränsade. Under senare hälften av 1980-talet publicerades de första forskningsrapporterna. Forskningen ökade från slutet av 1990-talet och efter det har flera verk om och forskningar i teckenspråket publicerats.

År 1988 startades på Finlands Dövas Förbund ett ordboksprojekt av ett nytt slag. Den nya ordboken riktade sig till både dem som använde det finska teckenspråket som sitt modersmål och dem som studerade det. För teckenspråkiga var ordboken en beskrivning av grundtecknen i deras modersmål. När materialet för boken producerades pågick också hela tiden en grundforskning i tecknen och grammatiken i det finska teckenspråket. Efter Hirns strålande ordbokshäften ville man igen avbilda teckenspråket som ett lingvistiskt system jämlikt med talade språk.

”Suomalaisen viittomakielen perussanakirja” publicerades först som en bok år 1998. I ordboken finns 1 219 ordboksartiklar som indelats i kapitel efter tecknens handform. Artikeln innehåller tecknets grundform, anmärkningar och förklaringar rörande tecknet, de finska motsvarigheterna, parallella former samt uppgifter om hur tecknet tecknas och dess stilistiska värde. I ordboken finns ca 3 000 tecken för att en artikel kan för att spara utrymme beskriva flera tecken som till formen påminner om varandra.

I grundordboken finns för varje tecken exempel på tecknade meningar för att belysa tecknets användning och översättningen av det till finska. När ordboken gjordes använde man videoteknik mångsidigt. T ex togs stillbilderna av tecknen från videon. På så sätt ser tecknen äkta och naturliga ut.

Ordboken gjordes tvåspråkig så att sökfunktionen fungerar från finskt teckenspråk till finska. Söksystemet bygger på följande fyra drag i tecknet: handformen, en eller tvåhandstecken, platsen och rörelsen. I slutet av boken finns ett register med tecknens finska motsvarigheter.

”Numeroita ja lukumäärien ilmaisuja”, en uppföljare till ordboken, utkom år 2002 och den innehåller 174 ordboksartiklar. Till boken hör också en video som visar exakt hur tecknet tecknas. Nätversionen ”Suvi” av ordboken publicerades år 2003 och samtidigt kunde man ta i bruk den rikliga mängden tecknade meningar som fanns i grundordboken. Nätordboken möjliggjorde också fler söksystem.

Forskningen och ordboksarbetet som drog nytta av det bidrog också till att finlandssvenska döva definierade sin egen språkform som ett eget språk: det finlandssvenska teckenspråket. Man började tala om två nationella teckenspråk i stället för ett: det finska och det finlandssvenska teckenspråket även om de sannolikt differentierades mycket tidigt.

Efter Hirns ordbok beskrev man i ordboksarbetet ända till millenniumskiftet enbart det finska teckenspråket. Den första finlandssvenska teckenspråksordboken publicerades först år 2002. Forskningen i finlandssvenskt teckenspråk startade år 1998. Under forskningsprojektet kartlades och dokumenterades det finlandssvenska teckenspråket och som resultat publicerades en liten finlandssvensk teckenspråksordbok ”Se vårt språk! – Näe kielemme!” Till boken hörde dessutom en video. Ordboken gjordes trespråkig och sökning kunde göras från det finlandssvenska teckenspråket till svenska och finska. I boken finns 38 ordboksartiklar. År 2015 fick det finlandssvenska teckenspråket egna sidor i nätordboken Suvi.