3. Ordboksarbetet börjar på nytt

Efter Hirns ordbok fick man vänta länge på en ny ordbok. Uppgiften gavs åt Finlands Dövas Förbunds teckenspråksutskott. Målet för ordboken var att förenhetliga teckenspråket och hjälpa dem som studerade teckenspråk.

Bäst skulle tecknen ha kunnat presenteras med bilder och teckningar i ordboken men det hade man inte råd med. Därför förklaras tecknen i Viittomakielen sanakirja (1965) verbalt med hela ord och förkortningar. 30 olika handformer visas med fotografier som man sedan i förklaringarna hänvisar till med siffror. Man har i ordboken tagit med två handalfabet, det nya och det gamla. Det senare används ännu av många döva. I ordboken finns ca 3 000 tecken.

Det att ordboken byggde på verbala förklaringar gjorde den svår att använda och det var besvärligt att teckna rätt. Därför ansåg man att det fanns behov av att göra en ny ordbok där tecknen skulle presenteras med bilder som i Hirns ordbok. På grund av att man redan innan den nya ordboken blev färdig behövde en ordbok för nybörjarundervisningen i teckenspråk gav man år 1970 ut en bok i fickformat ”Sano se käsin”.

När Viittomakielen kuvasanakirja gjordes hade man som målsättning ett så rikligt antal tecken att den kunde betjäna bl.a. hem, skolor, arbetslivet, den kulturella verksamheten och fritidshobbyer. De tecken som togs med i boken måste också kunna rekommenderas i hela landet som tecken i högspråket. Man strävade också efter att få med säruttryck. Dessutom föreslog utskottet nya tecken som inte funnits tidigare som t.ex. ”astronaut”och ”metro”. I boken är tecknen i alfabetisk ordning enligt uppslagsordet och i slutet av boken finns ett alfabetiskt register. Viittomakielen kuvasanakirja kom ut år 1973 och i den finns 3 400 tecken och det nya och det gamla handalfabetet. År 1974 gjordes ett register på svenska. Avsikten med det var att göra ordboken användbar också för finlandssvenskar. Då förstod man ännu inte riktigt att man i själva verket borde ha gjort en helt annan ordbok med tecken i det teckenspråk finlandssvenska döva använde.

I teckenspråksordboken från år 1965 fanns ett grammatikavsnitt, men inte i ordboken från år 1973 även om det fanns behov i och med de ökade teckenspråksstudierna. År 1974 publicerades ”Viittomakielen opas”, som egentligen inte var en grammatikbok men som gav praktiska tips för språkstudier och dövundervisningen. Till boken fanns ett häfte ”Asiaviittomakielen kieliopillisia harjoitustekstejä” som var avsett att användas tillsammans med Viittomakielen kuvasanakirja.

Anvisningarna i ordböckerna och Viittomakielen opas speglar de dåtida uppfattningarna om teckenspråket. Man talar å ena sidan om det egentliga teckenspråket, som varit ett eget självständigt språk och å andra sidan om teckenspråk som följer talet. Det sistnämnda avser att man talar ljudligt eller ljudlöst och tillsammans med varje ord (eller bara en del av orden) tecknar det tecken som motsvarar dess betydelse. Det att man i böckerna betonar tecknat tal visar att böckerna delvis riktades till hörande men också att det inte ännu fanns tillräckligt med forskning i det egentliga teckenspråket.

Nybörjare fick rådet att tala och teckna samtidigt. Eftersom man ansåg att det i teckenspråket fanns färre tecken än ord i det talade språket uppmanades man att främst teckna nyckelorden som förde saken vidare. Dessutom gavs anvisningar om bl.a. ordföljden, mimiken och uttryck för tid och plats.

Tecknat tal förutsatte att både den tecknande och mottagaren hade ganska bra kunskaper i talat språk. Det var lätt för den hörande att lära sig tecknen och teckna dem efter ordföljden i det talade språket. Om det egentliga teckenspråket konstaterades att det är ett äkta, självständigt språk men på grund av bristen på tillräcklig forskning ger böckerna endast en ytlig bild.

Som bakgrund till tecknat tal kan man se intryck från oralismen, dvs. talundervisningen, som pågick i närmare hundra år: många ansåg att teckenspråket skulle vara likriktat med talat språk. Man började komplettera teckenspråket med nya tecken och samtidigt uppstod sättet att teckna enligt det talade språket. Inställningen till det här sättet att teckna varierade. Döva tyckte att det var ett underligt hörandes teckenspråk medan några ansåg att teckenspråket nu fyllde måtten för andra språk. Andra började däremot forska i skillnaderna mellan de här två sätten att teckna.

Eftersom Viittomakielen kuvasanakirja var ett allmänt lexikon och man inte ville göra det alltför omfattande behövdes parallellt med det specialtecken särskilt för studier. År 1974 utkom en samling matematisktekniska tecken för undervisning i teknik. Den var avsedd att användas i grundskolor, läroverk och yrkesskolor.

År 1988 utkom verket ”Tecken för begrepp inom pedagogik, psykologi, socialpolitik och sociologi”. Boken innehåller fotografier med pilar av över 500 teckenspråkiga termer i alfabetisk ordning enligt de finska motsvarigheterna. De svenska motsvarigheterna finns både under de finska termerna och i ett register i slutet av boken. Upphovet till samlingarna var att döva inte tidigare studerat inom dessa områden och det därför inte ännu fanns döva sakkunniga. Tecknen inom de här områdena hade alltså inte uppstått och stabiliserats på ett naturligt sätt.