2. Döva vårdar sitt teckenspråk och förenhetligar det

I dövundervisningen övergick man på 1890-talet till talmetoden. Den åsidosatte den tidigare teckenspråkiga undervisningsmetoden och teckenspråket blev ett hotat språk. Situationen bekymrade den teckenspråkiga gemenskapen och många initiativ togs för att bevara och utveckla teckenspråket. Oron för att teckenspråket inte skulle bevaras till kommande generationer fanns också i Norden.

I början av 1900-talet dök tankar upp om att förenhetliga teckenspråket och göra en bok som skulle presentera teckenspråket. Idén var Fritz Hirns och hans sons Julius. Julius Hirn hade tagit upp teckenspråket på den internationella dövkongressen i Paris år 1900 och tagit initiativ till förenhetligande av teckenspråken i världen. Då trodde man att de teckenspråk som användes i olika länder alla var dialekter som härstammade från ett ursprungligt teckenspråk. På den tiden tyckte också lingvisterna att varje språk hade en idealform som man kunde åstadkomma genom att utveckla språket och integrera dialekterna.

År 1907 hölls i Köpenhamn en nordisk dövkongress där Julius Hirn föreslog att man skulle förenhetliga de nordiska teckenspråken. Ett mål var att samla in och dokumentera tecken och att man i varje land skulle få en lärobok i teckenspråk.

För arbetet tillsatte man en kommitté som bestod av representanter från varje nordiskt land. Alla länder skulle dokumentera sitt teckenspråk med bilder. I Finland var det Fritz och Maria Hirn, Carl Oscar Malms tidigare elever, som började arbetet. Fritz tecknade och yrkesfotografen Maria dokumenterade tecknen med en kamera. Efter ett drygt år hade man 450 bilder av tecken och de skickades till Danmark.

Fotografierna blev också vårt lands första teckenspråksordbok ”De dövstummas åtbördsspråk i Finland I–III”. Den är det första visuella dokumentet om det teckenspråk som användes i Finland. Enligt författarna hade man i ordboken dokumenterat det teckenspråk som Malm fick i användning och utvecklade i Finland. Av ordboken gjordes tre delar och de kom ut åren 1910, 1911 och 1916. I dem fanns sammanlagt 344 tecken. Det ursprungliga målet var 1 000 tecken, men projektet blev på hälft för att både Fritz och Julius Hirn dog mitt i arbetet. Hirns ordbok kan anses vara mycket progressiv. Det centrala var att beskriva teckenspråkets särdrag, inte hur man tecknar ett ord. I ordboken beskrivs troligen en teckenspråksform där man inte ännu kan se differentieringen mellan det finska och det finlandssvenska teckenspråket.

Vid samma tid som Hirns ordbok publicerades i Danmark Johs. Jørgensens verk De døvstummes Haandalfabet (1907) och i Sverige Oskar Österbergs verk Teckenspråket (1916). Österberg var en döv språkman som hade gått i Manillaskolan på 1890-talet. Österbergs verk dokumenterade det teckenspråk som var i bruk i Sverige under sekelskiftet 1800-1900.

Finlands Dövas Förbund tillsatte på 1940-talet ett teckenspråksutskott för att utveckla och förenhetliga teckenspråket, men utskottets arbete rann ut på grund av kriget och arbetet började igen först i början av 1960-talet. Den sjätte nordiska dövkongressen hölls i Stockholm år 1947. Där tog man igen upp förenhetligandet av teckenspråken och för arbetet grundades en kommitté. Man ansåg att ett gemensamt språk skulle främja umgänget.

År 1950 hade kommittén fått 300 gemensamma tecken färdiga, som publicerades i Tidskrift för Döva. Av dem användes ändå bara ett fåtal i vardagslivet. Kommittén sammanträdde sista gången år 1959. När arbetet slutades hade man fått ihop ca 1 600 tecken och en förteckning över dem.

År 1955 fattades beslut om att också göra nationella teckenspråksordböcker. I dem skulle utom nationella tecken också finnas samnordiska tecken. I Finland började ett teckenspråksutskott arbeta med saken. Det hade i uppgift att vid sidan av ordboksarbetet hålla kontakt med internationella organ, undervisa och fungera som expert i frågor om teckenspråket. Teckenspråksutskottet främjade också åstadkommandet av ett ”högteckenspråk” och ibruktagandet av de nordiska tecknen.

Det nordiska samarbetet inom teckenspråksområdet fortsatte. På 1970-talet ordnades teckenspråksseminarier som hade som syfte ett utbyte av kunskap och material. Fortfarande skapades samnordiska tecken för ord som inte hade sådana från förut. Seminarierna samlade sakkunniga från olika områden och man behandlade utmaningar i teckenspråksarbetet som t.ex. teckenspråksundervisningen.