1. De äldsta uppgifterna om det teckenspråk som använts i Finland

De äldsta uppgifterna om det teckenspråk som använts i Finland är verbala beskrivningar. De finns i tidningsartiklar skrivna av Carl Oscar Malm som grundade Finlands första dövskola och i det häfte för döva barns uppfostran som skrevs av föreståndaren för dövskolan i Åbo Carl Henrik Alopaeus. Malm hade fått sin skolbildning i Manillaskolan i Stockholm och där användes det svenska teckenspråket i undervisningen. Av Malms avgångsbetyg framgår att man använde tecken inom många vetenskaper. Malm presenterade teckenspråket i sin artikel i Helsingfors Tidningar år 1852 ”Om de döfstumma, deras psychiska tillstånd, språk och sättet att undervisa dem”.

Malm lyfte fram att teckenspråket uppstått genom dövas behov av inbördes kommunikation och att det var ett naturligt språk och deras modersmål. Det var jämlikt med talade språk och på teckenspråk kunde man uttrycka allt som man kunde uttrycka genom tal. Teckenspråket bestod av tecken som motsvarade ord i talade språk och var ”lefvande, men försvinnande afritningar i luften”. De bildades av rörelser, riktningar med händer, fingrar och armar i olika positioner.

I artikeln ger Malm talrika och mångsidiga exempel på tecken som var i bruk. En del av tecknen beskriver han också verbalt.

”Pekfingret uppsträckt mot himlen betyder Gud; Högra handen tryckt på hjertat betyder kärlek; Pek- och långfingret tillsammans på flathanden Sanning; Pekfingret fördt i cirkel omkring ansiktet Sol; Handen böjd till form af med utsträckt tumme Måne, Pekfingrets strykning i kors på barmen Biskop; Pekfingrets förande till örat Hörsel; Händerna i kors utan fingrens åtskiljande Wänskap; ett upprepat spjärnande af pekfingrens spetsar mot hvarandra Fiendskap; ikorslagda armar, Lat.”

Nästan alla de tecken som Malm beskrev verbalt i artikeln lever fortfarande i teckenspråket. Det teckenspråk Malm använde levde i dövskolorna, det överfördes till kommande generationer och dagens teckenspråk.

Parallellt med det här teckenspråket förekom i hörande familjer den fria teckenkommunikation som användes med barnen och där man vid behov skapade nya visuella tecken. I Alopaeus verk från 1866 ” Kort Handledning till Döfstummas Uppfostran och Underwisning i Hemmen” finns uppgifter om dylik intern kommunikation i familjen. I boken ges anvisningar för hur föräldrarna kunde kommunicera med sitt döva barn och hurudana tecken de kunde använda.

”Till betecknande af föremål framställes, såsom redan blifwit nämndt, deras gestalt, form, werksamhet, bruk eller upphof. Så betecknas t.ex. katt genom klösande, eller genom strykande uppåt armen med flata handen, hund genom skällande eller genom lockande förmedelst handens klappande mot benet, ko genom mjölkande samt hornen på hufwudet, oxe genom sistnämnde kännetecken samt dess wreda lynne, yttrande sig förmedelst stångande. Man, angifwes genom hufvudbonadens (hattens, mössans) aftagande eller klädedräkten, skägget, det kortklippta håret m.m. samt qwinna, lättast genom det hwälfda bröstet.”

Dövskolorna spelade en viktig roll för teckenspråket för det var där döva lärde sig det. I skolan byttes de hemgjorda tecknen ut mot teckenspråk. Det språk som användes i den tidiga dövgemenskapen har kallats ”det av C. O. Malm i bruktagna teckenspråket”. Malm förnyade också teckenspråket.

I början av 1890 hade upp till 1 000 elever haft kontakt med det språk som Malm lärde sig i Stockholm. Teckenspråket ifråga började utvecklas i Finland i en egen riktning så att det senast i början av 1900-talet redan anses vara ett eget självständigt språk. I dövskolorna i Finland utvecklades det malmska teckenspråket vidare till ett finskt och ett finlandssvenskt teckenspråk.