Från hörselhorn till cochlea implantat

De äldsta hörapparaterna var mekaniska hörselhorn eller andra apparater som samlade ljud. De första elektriska hörapparaterna, de s.k. kolmikrofonerna kom ut på marknaden vid sekelskiftet. De användes ända till 1930-talet. Ljudkvaliteten var dålig och de var ganska stora. Rörförstärkarna som användes ända till 1950-talet gav en bättre ljudkvalitet. Sedan kom transistorförstärkarna som var något mindre. De digitala hörapparaterna kom ut på marknaden på 1990-talet. De äldsta bestod av en komponent som man hade i fickan eller på kläderna och en separat öronsats. Bakom-örat-apparaterna och hörselgångsapparaterna är redan mindre och bekvämare att använda.

Även om det funnits hörapparater länge var det ännu på 1950-talet inte en självklarhet att få en. För att få ett hjälpmedel bekostat av samhället måste man arbeta utanför hemmet.

I Finland tog man på 1990-talet i större utsträckning än tidigare bruk en ny hörselteknisk lösning, cochlea implantat. Det gjorde det möjligt att höra också i sådana fall där en vanlig hörapparat inte hjälpte. Ca ettusen finländare har i dag cochlea implantat. Strävan är att operera in det också på alla dövfödda barn under det första året.

Implantatets inre delar opereras in under huden på skallbenet och hörselsnäckan i innerörat. Man förbigår innerörat som inte fungerar och leder den elektriska signalen direkt till hörselnerven och därifrån vidare till hjärnan.

Till en början förhöll sig hörselhandikappades organisationer mycket kritiska till implantatoperationerna på små barn. Man lyfte fram att barnet borde ha en möjlighet att delta i operationsbeslutet. I diskussionerna vägdes teckenspråkets betydelse för det döva barnets liv och dövheten som ett handikapp som bör botas med medicinska medel. Å andra sidan ansågs hörseln förbättra familjens interna kommunikation och skolgången.

En för hela dövgemenskapen viktig fråga är den kulturella identiteten hos dem som har implantat. En del av dem använder tal, en del teckenspråk, en del andra kommunikationssätt. Språket är en del av identiteten och definierar också vilken gemenskap man identifierar sig med och upplever att man hör till.