Undervisningen och eleverna
I dövskolan i Borgå använde Malm de metoder som han själv blivit bekant med i Manillaskolan. I Manillaskolan betonades vikten av att lära sig teckenspråket, handalfabetet och det skrivna språket. Malm ansåg att det skrivna språket var nödvändigt för att få kunskaper och kommunicera med hörande.
Malm ansåg att teckenspråket var dövas naturliga modersmål och betonade att man på teckenspråket kunde uttrycka samma saker som på talat språk. De döva eleverna måste ändå lära sig två språk, det tecknade och det skrivna. Det skrivna språket lärde de sig genom teckenspråket. Målet för Malm undervisning var alltså tvåspråkighet.
Malm ansåg att det inte fanns någonting som döva inte kunde lära sig. Det skrivna språket lärde sig döva dock långsammare än hörande. Han tyckte att talundervisningen var nyttig men att talförmågan inte var av betydelse vid sidan av den övriga undervisningen och bildningen.
Malms mål var ambitiösa och i hans undervisning fanns intryck från det europeiska upplysningstänkandet. Enligt det strävade man efter mångsidig bildning och alla samhällsmedlemmars rättighet att få undervisning. Innehållet i dövundervisningen avvek just inte från innehållet senare i folkskolan: i båda spelade religionen en viktig roll.
Man känner inte till det exakta innehållet i skoldagarna i Borgå men undervisningen var intellektuellt bildande. Skolans första årsexamen ordnades år 1852 och den noterades också i tidningspressen. I examen deltog eleverna Hirn och Sirén. Under Malms tid lärde man i dövskolan läsning, skrivning, svenska och finska, religion, räkning. teckning, geografi, naturlära, historia, gymnastik och fingerspråk. Dessutom gavs undervisning i hantverksyrken. Största delen av lektionerna användes för undervisning i skrivet språk och teckenspråk.
I Malms privata skola fanns under de drygt 12 år den var verksam uppenbarligen bara 29 elever. Någon egentlig elevförteckning finns inte bevarad varför det endast finns enstaka uppgifter om eleverna fram till år 1854. Även om Malm annonserade om sin skola i tidningar var det ganska litet efterfrågan på elevplatser. Fr.o.m. 1857 förbättrades skolans ekonomi och antalet elever ökade. Elevernas ålder varierade mellan 8 och 25 år.
För många var skolkostnaden för hög även om Malm inte lyfte lön för sitt arbete. Utom att han undervisade måste ha ta hand om elevernas inkvartering. När Malm flyttade som lärare till Åboskolan flyttade en del av eleverna med honom. Vårterminen 1860 kom det 22 nya elever till Åboskolan. Den yngsta av dem var 9 år och den äldsta 27 år. En del av dem hade fått elementärundervisning och kunde teckenspråk sedan tidigare.
Under Malms tid undervisades eleverna i samma grupper oberoende av social bakgrund, språk eller ålder. Däremot skilde man åt könen: flickor och pojkar undervisades skilt.
Största delen av eleverna studerade teckning eller något yrke på eftermiddagarna. Pojkarna gick i lära hos snickare, skomakare, skräddare, vagnmakare och trädgårdsmästare i staden. Flickorna lärde sig handarbeten i skolan. Det var meningen att eleverna skulle bo hos hantverkare som lärlingar eller inkvarteras i familjer. Det här visade sig ändå i början vara svårt på grund av kommunikationssvårigheterna och attityderna. Skolan började småningom hyra "små internat", dvs. bostadsutrymmen där man hade anställda som övervakade eleverna.
|
