Om de döfstumma, deras psychiska tillstånd, språk och sättet att undervisa dem.

Ur Helsingfors Tidningar år 1852.

I anledning af många till mig framstälda frågor anser jag mig böra härmedelst meddela följande upplysningar i största korthet om ifrågavarande ämnen.

Då man, ware sig hörselbegåvad eller döfstum, ej kunnat göra sig begriplig i vissa fall, så har denna olägenhet förorsakat uppkomsten af åtbörder, hwarigenom man sökt göra sin mening förstådd af andra.

Genom lusten att i detta afseende spela åtbörder uppkom ett åtbördspråk, som är oftast här eget hos en oundervisad döfstum ibland dess fullsinnade omgifning och som åtskilliga fullsinnade nyttja utan en döfstums närvaro, men ibland de döfstumma upphöjdes det till ett verkligt allmänt moder-, umgänges- och undervisnings-språk, hwilket derföre kallas tecken- eller pantomimspråk till skillnad från det outbildade åtbördsspråket, emedan det naturliga språket är bildadt och dagligen riktadt af de döfstumma sjelfva vid deras umgänge och sammanlefnad samt ordnadt och förbättradt först av deras lärare och sedan förträffligare af de fullärde döfstumma, så att detta derigenom odlade språk numera är bestämdare, enklare, tydligare och hastigare dock under tillbörligt bibehållande af allt möjligt, som i stumma uttryck imitabelt afpassas efter hvarje föremåls form, rörelse, m. m. — Ord i de fullsinnades språk motsvaras fullkomligt af tecken i pantomimspråket, hvilka bestå deruti att de till tankars uttryckande efterhärma karakteristiska rörelser, riktningar, ställningar, former och egenskaper af menniskor och andra föremål, deras handlingar och sätt att vara och således äro lefvande, men försvinnande afritningar i luften, hvarenda i ett nu och, om vissa tecken deraf icke lätt bildas, likväl allegoriskt, emblematiskt och förenkladt utmärkande sådana föremål, medelst händer, finger och armar, som i detta hänseende utgör pantomimspråkets wäsendtliga organer samt vidröra menniskokroppens delar, wanligtvis de högre, och med sina rörelser beskrifva olika riktningar och ställningar i luften, uttalas en mängd tecken t. ex. älska, hata, wälsigna, förbanna, fråga, swara, berätta, underrätta, beundra, förakta, wörda, frukta, twifla, dyrka, tro, påstå, berömma, klandra, anklaga, wittna, döma, straffa, undersöka, forska, ödmjuk, ryktbar, dum, galen, slug, röd, blå, hwit, Gudomlig, himmelsk, andlig, naturlig, god, sann, ond, falsk, warm, ljus, inre, yttre, idag, nu, ifjol, årligen, förut, deras, hans, ehuru, så, ty, godhet, wishet wilja, förstånd, egenkärlek, werldskärlek, inre mening, motswarighet, höjdsgud, lust, tycke, förnimmelse, oskuld, frid, hopp, anda, andewerld, himmel, dag, sken, låga, stråle, rubin, oljeträd, guld, syre, wäte, gravitationslag, attraktions, kraft, parallar, nöd, elektromagnetism, heptandria, cellul, dodekaeder, dignitet, trinom, urarfwagörelse, borgen, utmätning, alfluckring, m. m. med en ändlös omvexling och ett mångfaldigande i finaste nuanser, som ställa teckenspråket i jemnbredd med tungans språk. Såsom exempel på sådana teckens bildande till deras betydelser i uttryck anföras följande: Pekfingret uppsträckt mot himlen betyder Gud; Högra handen tryckt på hjertat betyder kärlek; Pek- och långfingret tillsammans på flathanden Sanning; Pekfingret fördt i cirkel omkring ansiktet Sol; Handen böjd till form af ) med utsträckt tumme Måne; Pekfingrets strykning i kors på barmen Biskop; Pekfingrets förande till örat Hörsel; Händerna i kors utan fingrens åtskiljande wänskap; ett upprepadt spjernande af pekfingrens spetsar mot hwarandra Fiendskap; ikorslagde armar Lat; jemna flathänderna förenade, men på begge sidor, öppnade utan hela lillfingrens åtskiljande Bok; o. s. w. Till hwilken grad man tillfredställande på pantomimspråket uttrycker sina tankar, inser man isynnerhet af pantomimiska representationer, hvilka hos lifliga Italienare karnevalstiden och äfven annorstädes ofta uppföras å theatern, af stumt samtal mellan desamma utan de döfstummas närvaro; af pantomimiska gudstjenster, bönförrättningar och orationer, som hållas vid döfstummas instituter och imponera på åskådare, och af ett mest beundranswärdt samtal mellan en i mimiken uppöfvad blind och en döfstum. Deraf samt af öfwertygande öfwersättningsprof inses klart att allt hwad man ljudeligen uttrycker, kan man på pantomimspråket reproducera utan minsta undantag. Döfstumma Pantomimister hafwa en wanligt god förmåga att såsom de fullsinnade på sitt språk, med lika stor snabbhet som tydlighet och rigtighet uttrycka sina tankar, hwarunder de ses hafwa mera liflighet och uppmärksamhet i blicken, uttrycksfullhet i ansigtsdragen och lif i sina armrörelser än de hörselbegåfwade, så att de korttänkte obekanta wid deras lifliga teckensamtal skulle tycka att gesticulisterne frukta hwilan eller äro bekajade med rörelse- eller fäkt-sjuka, ehuru de i sitt språk tala med alldeles samma själslynne och karakter som de fullsinnade i sitt samt dessa rörelser kunna anses såsom deras normala och vanliga tillstånd. Emedan det inre harmonierar med det yttre, så gör man gester i förening med ett ansigtsspel, ehuru åtskilliga slag af oförställdt ögon- och minspel ofta äro tecken af olika känslor och själsegenskaper, utan minsta tillhjelp af armarne, och man använder begge armar till teckens frambringande, ehuru den ensamme armen utbildar fullständiga tecken, hwilka en pantomim- kunnig förstår. I afseende på kalliteckniken, hwartill några lärde i litterära skrifter räkna mimiken, är den egentliga pantomimen, en art af mimiken, estetisk och musikalisk, och pantomimiska skaldestycken äro intagande.

Framför alla andra språk, de fullsinnade nyttja, äger teckenspråket, som de lärde hittills icke ihågkommit att upptaga ibland de af menniskoslägtet talade språkens antal ett obestridligt företräde deruti; att det är mest egendomligt och fullt af sanning, lif och werkan, emedan det äger en mimologisk analogi med hwarje föremål i form, utseende, rörelser och känslouttryck, så att naturliga tecken av alla folkslag och hwarje enskild förstås; att det wäl synes enkelt, men dock besitter den utomordentliga rikedom att ofta de särskilte uttrycken af samma saker äro lättfattliga och hwarje individ, ehuru den har sin egen art af detta språk, dock kan begripas, att språket, hwars mimiska konstruktionslära är den enklaste språklära, har den yperligaste förmån att rätta sig efter hwarje tings natur, werkan och egenskaper och nästan alla tecken äro indeklinabla, men nuancerlige och afpassningsfulla efter hwarjehanda begrepp, hwaremot andra språk, i detta afseende nyckfulla, inwecklade och konstlade, fordra mycken öfning, kännedom och wana, hwarmedelst alla derigenom uppkommande swårigheter öfwerwinnas; att många okända tecken skapas af sjelfwa förståndet i ett ögonblick, då det vill meddela sig i synnerhet om okände ting, hwarföre de eftertänksamme, som wunnit tillräcklig färdighet att uttrycka sig och deraf insett mimiologismens anda i pantomimspråket, lätt förstå många (icke alla) för dem okände tecken deri utan att fråga efter deras betydelse och skapa nya tecken utan att wara begripliga, hwaremot andra måste wälja hwarje ord, som bildas efter öfwerenskommelse m. m. och genom förklaringar utreda betydelsen af okände ord i sitt språk, der onomatopöien är alldeles intet mot det i pantomimspråket herrskande imitationssystemet, enligt hvilket tecken danas. Utom nyssnämnde och andra fördelar har teckenspråket likväl några små olägenheter nästan på samma sätt som den i sednare tider numera förbättrade finskan enligt linguistisken haft. Men teckenspråket har en så utmärkt egenskap att det kan fullkomnas efter mimologismens konst och correspondenslära, som grunda sig på alla möjliga vettenskaper. Som bevis på några af teckenspråkets ofwanuppräknade fördelar torde wåra käre Läsare påminna sig att de fullsinnade ofta beledsaga åtskilliga ljudligen omtalade ämnens förklaring med wissa förtydligande tecken och flere personer, som rest i främmande länder, men icke förstått ett främmande tungomål, nödgats taga sin tillflykt till begripligaste tecken för att dymedelst tillkännage sina önskningar. Men en stor del af sådana tecken räknas egentligt icke till pantomimspråkets egendomliga och för alla tankeskiftningars uttryckande rikligen modificerade tecken, emedan de förra i anseende till möjlig mångtydighet och otydliga formeringar icke rätt förstås af de döfstumma, så framt de icke såsom skickliga pantomimister dervid anlita sin genom flerårig aktgifwning utbildade observationsförmåga att efter omständigheters winkar utspana hwad mening yttras på det oodlade åtbördspråket.

Det är väl sannt att åtskilliga tecken i olika språk hos de döfstumma i skilde länder äro så olika att de till en del icke rätt förstå sådana tecken i främmande språk, då de i synnerhet i abstrakta saker afvika från mimologismens analogi, men likwäl förstå de döfstumma af olika nationer hwarandra mycket bättre än andra fullsinnige, då dessa icke studerat något utländst språk, ty rätt många tecken, som äro mer eller mindre lika i olika pantomimspråk, äro förenade i grund af analogien med naturen utan egentlig godtycke. Af hwad om teckenspråket nu är anfördt, inses klart att det måste wårdas som de döfstummas modersmål wid alla deras uppfostringsanstalter, emedan hwarje hörselförderfwad ankomling med detta språk gör sin bekantskap med sina olyckskamrater och wälgörare och derigenom småningom bättre förstår sina uppfostrare, hwarföre skolan är honom såsom nästan en ny upptäkt werld, hwars aldrig förut anade skatter och fynd göra honom glad och lycklig, då han märker att han från denna stund skall bättre förstå och förstås, sedan han i sitt hem mycket lidit af beständig tystlåtenhet i anseende till sin omgifnings wanliga oförmåga och oftare liknöjdhet att göra sig tillräckligt begriplig för honom, hwarföre hans anhöriga vanligen inskränka sig till enklaste teckenvinkar huru han i det yttre skulle förhålla sig och hwad han mekaniskt skulle göra, då de förstås efter erfarenheten.

II

Det första Läraren gör med en döfstum nykomling, är att göra honom bekant med natruliga delen af Pantomimspråket, (och sedan konstiga delen deraf) isynnerhet genom umgänge med hans kamrater, desto snabbare, ju flere de äro, på det han må begripa underwisaren, och det andra, nästan samtidigt, är att först bokstäfwer och sedan ord förewisas eleven, som skall efterskrifva de till abc öfning. Då detta skett eller om han förut lärt sig dem hemma, hwilket hans föräldrar kunnat föranstalta som en förberedelse före inträdet i skolan och, i fall af hans läraktighet bibringa honom betydelsen af korrekta ord, hwilka skyldigheter de likväl af försumlighet, okunnighet eller twifvel om framgången tywärr högst sällan fullgjort, så skrifwer han de konkreta ord Läraren förelagt till minnesöfningar, hwilka ords betydelse Läraren förklarar derigenom att han först för nybörjaren i teckenspråket påpekar synliga ting och handlingar, som dessa ord beteckna, och benämner dem med tecken, hwilka Elewen lätt minnes, nemligen således aldraförst tecken och namn på menniskokroppens delar och dernäst på de allmännaste ting och handlingar man dagligen ser. Då Läraren märker att Eleven efter öfning känner dessa namn så förhör han honom på det sätt han endast med tecken utan påpekning uppnämner tingen och Elewen swarar med skriforden efter minnet. Ju mer han emellertid gör sig hemmastadd i teckenspråket, desto lättare förstår han abstrakta ord och saker, som tydligast förklaras på pantomimspråket, hwarigenom han tillwinner sig en omisskännelig abstraktionsförmögenhet att uttrycka sig, hwilken förmåga med tiden förädlas på samma sätt som de fullsinnades. Således inses med djupaste beundran och ödmjukhet att Gud i sin outforskeliga skaparewishet, godhet och makt håller de döfstumma skadelösa för förlusten af hörselförmågan, hwilken annars wore ett ursprungligt wilkor för all själsbildnings förwärfwande, men de måste uppfostras till Guds ära och dyrkan samt medborgerliga plikter. Emedan en själ alltid har en medfödd benägenhet att tänka och wilja, så kan hörselförlusten aldrig förhindra naturliga utwecklingen i de döfstummas förstånd, men wäl förmågan att på hörselvägen utbyta tankar, hwarigenom själsförädlingen företrädeswis befordras, i hwilket hänseende hörselförlusten kan jemföras med förlusten af begge armar, hwilken ingalunda kan hämma själens bruk och werksamhet, och den döfstummes själ med en flod, som till följe af sitt naturliga lopps hämmande icke stadnar, utan öfwerswämmar. Denna sanning dömer man deraf att de döfstumme, sedan de efter admissionen till deras läroinrättningar kommit till pantomimspråkets kännedom, förtälja en mängd fakta och sina fordna tankar derom ur sitt minne, dem de före ditkomsten haft från barndomen, hwilket tydligen bewisar att de hafwa ett werkligt själslif och ett lifligt medwetande af det förflutne likasom de fullsinnade, ehuru de döfstummas anhörige wanligtwis icke kunna förnimma de dunkla aningar, som de stumma wilja, men ej kunna göra begripliga för dem.

Emedan döfstumma elever måste lära sig två språk, hwilka användas i skolan, nemligen pantomim- och skriftspråk, så inhemtas skriftspråket af dem medelst det förra, nästan lika som fremmande språk studeras af de fullsinnade på deras modermål. Först förklaras skriftspråkets grammatik småningom, under etymologiska, syntaktiska och orthografiska explikationer jemte några idiomatiska talesätt i förening med minnesöfningar af mest brukliga ord, och sedan arithmetik, religion, geografie, historie och andra vettenskaper på pantomimspråket, af hwilka språkläran genom nödiga paradigmer och satsöfningar upptager största delen af den nödige underwisningstiden.

Ehuru de döfstumma i stöd af mimologismen tyckas lära sig sitt modermål fortare än de fullsinnade sitt och den ursprungliga naturen bevaras hos de förra bättre än hos de sednare, och de döfstumma dessutom mottaga underwisning lika så lätt som andra, så öfva de dock sig långsammare i skriftspråket än en stor del af de fullsinnade. Icke derföre att de skulle hafva sämre själsförmögenheter, ty med ett enda undantag, musiken, finnes ingen vettenskap och intet språk som en minnesstark och kunskapslysten döfstum icke kan tillegna sig; utan denna olägenhet härrör vanligtvis deraf, att de från sin barndom icke kunna höra det ljudliga språket, som man dagligen nyttjar med stor fördel för sin bildnings framåtskridande och öfverflyttar till skriftspråket medelst stafningsläran. Med detta språk och denna lära eger teckenspråket ingen beröringspunkt, hwarföre de döfstumma behöfva en stor gymnastik för sin genom meddelsamhetens saknad i hemmet ouppodlade förmåga att obehindradt uttrycka sig och förstå andra icke teckenkunnige i skriftspråket. De döfstummas själ kan i detta fall icke jemföras med en till såning förutberedd åker, såsom de fullsinnades själ vid inträdet i skolan, utan i början naturligtvis med en aldrig odlad mark, hvars upptagning till en sådan åker fordrar möda, tid och förberedelse, ehuru hos de döfstummas mångårigt uppöfvade Lärare dona informandi ock såge ut som medfödda, men den elementära undervisningens och framgångens beskaffenhet beror på elevernes distinktionsgåfvor. Följakteligen synes att det vanliga, som de hörselbegåfvade före inträdet i sin första skola lära sig umgänge med de sina, till största delen bibringas de döfstumma efter inträdet i deras skola, af hvilket skäl undervisningstiden för de döfstumma skulle vara ursprungligen mera förlängd än annars, ehuru de i afseende på sin mera framskridna ålder lära sig fortare på en viss lärotid än de yngste skolbarn ibland de hörselfulla, då dessa begge mun- och armtalande inträdt i sina första skolor.

Skulle de döfstumma, hvilka af alla till samtal användbara språk lättast lära sig pantomim-talspråket, derjemte lära sig ett pantomim-skriftspråk, som deraf uppkommer genom en stafningslära, så skulle de göra sannoligt snabbare framsteg i undervisningen på detta språk än vanligtvis på de fullsinnades. Denna stafningslära består deruti att rörelselinier och ställningar af pantomimspråkets organer, hvarmed tecken bildas, afritas betecknade med konstbokstäfver och konstlinier, hwaraf igenkännes tecknen, i hvilka det sjelfbildade och det medbildade motsvara de fullsinnades vokaler och konsonanter i ord. Derföre kan en mimikus, som känner en sådan orthografi, läsa och skrifva på pantomimskrifspråket, hvilket genom erfarenhetens uppfinningar kan fullkomnas såsom de hörselfulles nuvarande skriftspråk vid dess förändringar från runor till enkla bokstäfver.

Men det för en kort tid sedan uppfunne och alldeles ohieroglyfiska pantomim-skriftspråket, vigare och kortare än andras skriftspråk i afseende på radlängden, förblir dock för alltid obrukligt utom i några få fall, emedan de döfstumma, som hufvudsakligen umgås med de fullsinnade, alltid använda dessas språk i skrift, ehuru förhållandet och vexelverkan mellan de döfstummas moder-talspråk (teckenspråk) och moderskriftspråk (de fullsinnades skriftspråk) befinnas ofördelaktiga, då man i detta afseende liknelsevis föreställer sig att en fullsinnad, som talar ett modersmål, men måste skrifva annat språk, visserligen skulle hafva mycket mindre framsteg i skrifförmåga än om han skulle nyttja ett och samma språk både i tal och skrift. Just en sådan olägenhet är döfstumhetens vanliga följeslagarinna.

Af nyssanförde skäl är det isynnerhet efter dimitteringen från de döfstummas läroinrättningar som de läskunniga småningom vinna färdighet i skriftspråket genom samtal med de fullsinnige, som väl stafva och tydligt skrifva, äfvensom genom bokläsning, blott de före utskrifningen varit hemmastadde i grammatikalisk kännedom och ega ett minnesförråd af nödvändiga ord; då de om ock en del är försedd med kännedom i vettenskaper och språk, under inflytelsen af teckenspråkets enkelhet ofta i början skrifva inkorrekt i anseende till ovana vid grammatikaliska nycker, språkbestämningar, m.m., som ingalunda bero af intelligens-odling på teckenspråket, ehuru de utan grundliga kännedom i stafningsläran skrifva väl, som kunde de rätt stafva, under det de flesta fullsinnade illa stafva wissa ord.

Af ofvannämnde orsaker måste man vara grundligt evertuerad i pantomimspråket och hava god kännedom i de döfstummas psychiska förhållanden för att kunna uppfatta deras yttrade tankar och uppfostra dem, ty de hafwa vida mera kunskaper på teckenspråket än som kunna utforskas på skriftspråket och de göra mycket större framsteg under en teckenspråkkunnig ledning. Efter utskrifningen från deras instituter, inom hvilka teckenspråket är det herrskande, nyttja de rätt läskunniga döfstumma skrift- och fingerspråk i samtal med andra, som ej lärt sig gestikulera.

I fall en döfstum uppnått en och samma kunskapsgrad som en fullsinnad, så måste den förre, för att kunna uppfatta åtskilligt, naturligtvis haft mera skarpsinne och forskningsanda dertill än den sednare just derföre att den förre såsom autodikat i högre vettenskaper och språk och i saknad af hörbara samtals tillfällen, m. m. och i olägenhet af de fullsinnades tröga skrifsamtal, m. m. måste fördubbla sina själsgåfvor för att öfvervinna döfstumhetens derigenom åstadkomne olägenheter. Att döfstumheten på detta sätt dock ej hindrar hög lärdoms och bildnings förwärfvande och medborgerligt lifs åtnjutande, det medgifver hwarje fördomsfri tänkare, ty de döfstumma hafva samma själs och kroppsförmögenhet som de fullsinnade i detta fall, hwilken sanning ock bestyrkes deraf att några döfstumma ehuru få, vunnit namn och egenskap af skald, författare, senator, jurist, artist, professor, riddare, m. m. i utlandet och många andra döfstumma af allmogen och åtskilliga stånd blifvit dugliga handtverkare, mästare, jordbrukare, m. m. med förmåga att försörja sig och sin familj.

Vissa ursprungligen döfstumma hafva också ljudligen talat med den färdighet att de obekanta aldrig skulle trott dem vara döfstumma, ehuru dessa ej hört en enda ljudbokstaf, utan fästat hela sin uppmärksamhet på den tilltalandes olika munrörelser, hvilket denne ej lätt kunde märka, sedan de med ihärdigaste bemödanden och öfningar studerat orthoepin och konsten att sluta till ord af den öppnade munnens former och ställningar, som de noga se. Men sådana äro tyvärr få ibland de undervisade döfstumma, men denna märkvärdiga förmåga kan icke medföra något företräde hos dem i afseende på själsodlingen framför andra döfstumma, som ej kunna förstå läpp- och tonspråket.

Att de döfstumma, oaktadt den tusenårigt förbättrade läkekonstens bemödande att kurera döfstumheten, existerat i forntiden och också nu för tiden, finner man af gamla testamentet, af Jesu lefnads och andra historier och af utom- och inomlands samlade uppgifter om de döfstummas betydliga antal, som i allmänhet tilltager från eqvatorn emot polerne. Döfstumheten hemsöker vanligen barn vid späd ålder och dernäst de äldre uppvexande genom många olika orsaker såsom skrämsel, olika olyckshändelser, vanvård och en mängd svåra sjukdomar mot hvilka oräkneliga medel förgäves blifvit använde. Med högst rara undantag är döfstumheten lycklig nog att ej fortplantas i födelsen, såsom andra sjukdomar.

De döfstumma kallas döfstumma icke derföre att de ej kunna höra, ty många döfstumma höra olika ljud af lewande warelser och döda ting; utan för det de ej kunna höra en wanlig menniskoröst och således ej heller kunna tala på hörselvägen. De höra starka ljud med öronen och svaga med kroppens känsel, i synnerhet fötterne, men aldrig de finaste, svagaste toner, som friska öron höra. Det starka ljud, de döfstumma på nära afstånd höra med öronen, höra de med kroppens känsel genom dallringens inverkan på längre afstånd.

Då ett sinne saknas så tillvinna de öfrige sinnen sig mera finhet och kraft i samma mån, hvilket också är fallet med de döfstumma, som hafwa god syn, emedan de uppspana en liten fara på afstånd och deras ögon äro deras wakt i fria luften och snabblöpare, i det de bese, fixera och obserwera hwad som helst, med ett ord de hafwa ögonen beständigt werksamma wid hwarje föremål under det andra företrädesvis sysselsätta sig med hörseln.

Likasom en fullsinnad menniska hwilken ännu icke är underwisad i kristendomen och borgerliga förhållanden, m. m. eller, ehuru ärad i werlden och efterlefwande den borgerliga lagen för sin egen skull under Religionens mantel, i sitt hemlefwerne icke bryr sig om moraliska och christliga föreskrifters iaktagande till sin wiljas förbättring, — liksom denne menniska således råkar lida olägenheter, m. m. i ett fremmande land, der herskande språk, seder, lagar, m. m. äro henne obekanta, och hon derföre naturligtwis ej kan afhålla sig från ledsamheter och deraf uppswällande odygder såsom misstänksamhet, retlighet, knot, m. m. emedan de ofta ej kunna göra för henne begripligt hwarföre hon så bemöts och hwad man där gör; likaså är fallet just med de syndfödde, ounderwisade döfstumma ibland de fullsinnade, så mycket mer som allmogen, hvilken flertalet af de döfstumma tillhör, är mindre hyfsad och upplyst i sin depravation, till hwilken sannings bekräftande wåra läsare torde erinra sig ”den döfstummes dagbok”, en intressant berättelse införd å Saima Tidning för år 1846. Således förklaras i kort sammandrag hwarföre Gud, den högste kännaren och ransakaren af menniskohjertan och njurar säger: ”Du skall icke banna den döfwe, utan du skall frukta din Gud, ty jag är Herren”, 3 M. 19: 14. Denna grundsats bör vara ett vilkor för de döfstummas uppfostran och samvetsgranna behandlande, då för dem naturen, verlden och menniskolefwernet synas som oupplösliga gåtor. — Men dock böra de döfstumma aldrig lemnas i demoraliserande lättja och vissa laster, till hvars dämpande tukt och aga böra användas i kärleken, då de lärt sig urskilja det onda och det goda, men mot hvilka alltid vaksamhet och verksamhet i vård, goda efterdömen, kärleksfullt bemötande, meddelsamhets upplifwande, belöningar för flit och arbete, m. m. äro de aldra bästa vapnen. Ty de döfstumme fästa sig starkt vid andras lefverne, men stränghet, hotande åtbörder, kärlekslöst förtal, m. m. måste vara bannlyste ur deras väg emedan vissa personer af de döfstummas omgifningar, i synnerhet gamla qvinnor med denna dåliga maxime också i tyst välmening likt hunden skälla, murra, och ryta eller som fogeln gala och hacka, m. m. och således synas vara barbarer och vildar för sjelfva de obildade döfstumma, som ej kunna höra sådana munförebråelser, utan fäste sin uppmärksamhet på sådana personers fysonomi hvilken ingalunda kan förbättra den i fruktan, förlägenhet, m. m., då den tyckes antyda kärlekens och godhetens saknad, utan småningom tillvänjer dem vid vanliga, äfven just af samma minspelare öfverklagade fel, såsom misstänksamhet, bristande förtroende, misssämja, m. m. Ty för dem, hvars ögon i anseende till hörselförlusten äro mycket werksamma och förlora sig i åskådningar, äro gorgoniska anleten nästan den wärsta syn i menniskoumgänget. De okultiverade döfstumma äro wanligtvis lefwande automater eller statyer i de fullsinnades sällskap, hvarunder de såsom enstöringar äro sorgsna, dystra och melancholiska i allmänhet.

Emedan de döfstumma, wåra öfwergifne Christendomssyskon, i brist på uppfostran och undervisning tillbringa sitt lif i okunnighetens mörker, i sysslolöshetens öken och ibland lastens blindskär, hwilka sinnligheten beherskar, och således äro odugliga till göromål för andra och utgöra en beswärlig börda för sin egen omgifning och samhället under sin lifstid, med undantag af dem som ehuru utan egentlig underwisning erhållit god uppfostran af sina kärleksfulla och förståndiga föräldrar, så kunna dessa och andra olägenheter afhjelpas blott genom ett instituts ändamålsenliga organisation till de döfstummas själiska förbättrande. Ty genom detta sköna missionsverk kunde döfstumma Hedningar i Finland omwändas till Christna menniskor i ordets sanna betydelse, Math. 25: 40. Isammanhang dermed förtjänar att omnämnas Benediktiner munken Pedrowde Ponces i Spanien uppgifwes som den första wälgörare ibland de döfstumma, men efter hans frånfälle wid mediet af det 17:de seklet uträttades ingenting för dem, innan saken realiserades i Frankrike wid medlet af det 18:de århundradet. För nära 120 år sedan fanns ingen af staten betrygad inrättning för döfstumma, men nu finnas i Europa, Amerika och Asien (?) vid pass 200 underwisningsanstalter, stiftade dels af fullsinnade filantroper, dels af några derifrån dimitterade döfstumma, hwaribland Institutet i London torde vara det största i Europa; det eger 14 lärare och w. p. 300 elever och en årlig inkomst af 12,000 £. Af fyra läroanstalter i St. Petersburg, Moskva, Warschau och Riga inom Ryska Kejsaredömet har den förstnämnde 160 elever och en årlig inkomst af omkr. 32,000 Rub. Silfver. Det år 1809 i Stockholm stiftade Institutet för döfstumma och blinda åtnjuter H. M. Drottningens Nådiga beskydd och har öfwer 100 elever, hwaribland 70 döfstumma, en fond af omkr. 80,000 Rdr. B:ko., och årlig inkomst af w. p. 20,000 Rdr. B:ko., af hvilket anslag 11,000 användas till döfstumma gratisters uppfostran och undervisning. Hwarje helgedag anställes der en imposant tecken- och ljudgudstjenst, hwilken äfwen allmänheten med nöje biwistar i en kyrkosal och som förrättas af de döfstummas lärare. Examen, simpromotion och första communion hållas hwartannat eller hwarttredje år, äfven ofta i Kongl. familjens höga närvaro. Enligt Kongl. Reglementet för svenska Institutet är lärokursen i allmänhet ej längre utsträckt än till åtta år för döfstumma gratister. Vid andra instituter för döfstumma i skilda länder utgör underwisningstiden 6-9 år, kanske längst wid institutet i St. Petersburg, der döfstumma diciplar förblifva från en antagningsålder mellan 7-12 år, gossar till 25 och flickor till 18 års ålder.

Finland är bland de få land i det kristna Europa, som saknar något institut för döfstumma, oaktadt deras betydliga antal, hwilket enligt af Domkapitlet år 1848 upprättad förteckning uppgick till 1,466 i Finland, hwaraf 500 äro i passande underwisningsålder; ehuru det ännu finnes flere mindre folkrika stater än Finland, hwilka hafwa flere inrättningar för döfstumma, till ex. åtskilliga tyska stater, Norrige, hwilket konungarike torde ega twå instituter, nemligen ett i Trondhjem sedan 1824 och ett i Christiania från sednare tider. Det förra större stiftades och styrdes med lycklig följd af en döfstum direktor Möller i dess födelseort, f. d. elev och hjelplärare wid institutet för döfstumma i Köpenhamn, och det sednare mindre af en kandidat Balchen från Bergen, som förut företagit sig en utländsk resa för att inhemta närmare kännedom om åtskilliga instituter och de döfstummas undervishinsmethoder.

C. O. Malm