Telefonen och snabba meddelanden

Kommunikationen döva emellan fungerade länge enbart med personliga kontakter och brev och postkort. När man skulle ringa till en hörande måste man be om hjälp vilket gjorde döva beroende av andra.

Problemet löstes med texttelefonen som uppfanns i USA på 1970-talet och kom snabbt i bruk i Norden. Texttelefonen bestod av ett tangentbord och en skärm som kopplats till den vanliga telefonen. Skärmen visade de sända och mottagna budskapen. Texttelefonen möjliggjorde alltså snabb kommunikation mellan två personer utan mellanhänder på samma sätt som ett telefonsamtal. Samtalen mellan den vanliga telefonen och texttelefonen var möjlig i och med att samtalen ringdes till en förmedlingscentral där skriften ändrades till tal och tvärtom.

I Finland testade man texttelefonen år 1979 med positivt resultat. År 1980 godkändes texttelefonen som hjälpmedel enligt invalidvårdslagen och småningom fick enskilda döva och föreningarna apparaten. Den första förmedlingscentralen i Finland startades år 1981. År 1982 fanns redan ungefär etthundra texttelefoner i bruk och Tidskrift för döva började publicera telefonkataloger.

Döva tog snabbt texttelefonen i bruk eftersom det gjorde det lättare att sköta dagliga ärenden. Antalet telefoner ökade snabbt. Den skapade en ny slags gemenskap i och med att den gav ett alternativ till träffarna ansikte mot ansikte och brevskrivningen. Kommunikationen fördes ändå på skrivet språk och krävde att man kunde finska eller svenska relativt bra.

Texttelefonen var en väsentlig del av dövas kommunikation fram till sekelskiftet när den småningom undanträngdes av ny kommunikationsteknik som textmeddelanden och e-post.

På 1980-talet började man ta i bruk också andra kommunikationsmedel. År 1989 började ett experiment där man klargjorde möjligheterna att använda e-post (som då kallades telebox) och databaser. Vid sidan av e-posten kom Internet snabbt i bruk och dövas nät som gick över landsgränserna var genast tillgängliga.

Bildtelefonerna intresserade också döva. Man hoppades att de skulle bli allmänna eftersom det då var möjligt att använda teckenspråk i telefonsamtal. Bildtelefonens möjligheter klarlades och testades ända från slutet av 1980-talet. Det var meningen att med bildtelefonen förbättra dövas sociala kontakter, möjliggöra direkta kontakter med myndigheter och dövarbetare och göra tolktjänsten tillgänglig. År 1999 fanns det inalles 21 bildtelefoner i 17 hushåll.

När mobiltelefonerna kom togs de snabbt i bruk i dövgemenskapen på grund av att man i dem kunde använda text. Av samma anledning var kommunikatorerna populära bland döva. När priserna på mobiltelefonerna sjönk blev de snabbt allmänna bland döva. Textmeddelandena underlättade på många sätt kontakterna med både döva och hörande. Mobiltelefonernas utveckling har för sin del fört med sig nya mångsidiga sätt att hålla kontakt och sköta vardagliga ärenden. En av de viktigaste egenskaperna är den rörliga teckenspråkiga videobilden i smarttelefonerna.