Televisionen och videon förbättrar tillgången till information

De regelbundna televisionssändningarna startade i Finland i slutet av 1950-talet. Televisionen hade presenterats i Tidskrift för Döva redan år 1953 och den hade väckt stort intresse och stora förväntningar. I praktiken hade döva mycket liten nytta av televisionen eftersom programmen sällan textades och oftast var utländsk underhållning. Döva saknade nyheter och aktuella program.

Även om televisionen var av begränsad nytta för döva så måste de liksom alla andra betala licens för apparaten. Finlands Dövas Förbund anhöll om att döva skulle befrias från licensen för att de inte kunde utnyttja ljudet i televisionen och så litet textades. Den som skaffade en television måste också utom televisionslicensen skaffa en radiolicens. Den blev döva befriade från först år 1968.

Döva upplevde att det var viktigt att påverka innehållet i tv-programmen och få program som handlade om dövhet och döva. Dessutom ville man få textning eller tolkning till teckenspråk av programmen, men det fick man länge bara tidvis slumpmässigt. Program med undervisning i teckenspråk fick man i televisionen på 1970-talet.

Den egentliga förändringen skedde småningom från 1980-talet när man började få teckenspråkiga nyhetsöversikter i televisionen. I slutet av 1990-talet blev Rundradions förpliktelse att betjäna också teckenspråkiga aktuell i och med att teckenspråket nämndes i grundlagen. I början av 2000-talet ställdes som mål att få en egen programplats för teckenspråkiga program och att digitalteknikens möjligheter skulle utnyttjas. Hösten 2004 startade ett nytt aktualitetsprogram Viikko viitottuna (Veckan på teckenspråk).

Televisionens möjligheter att betjäna döva förbättrades avsevärt i början av 1980-talet när texttelevisionen togs i bruk. Rundradions Text-TV startade sändningarna år 1981. Eftersom döva var en av de viktigaste som använde servicen fick de samhälleligt stöd för att skaffa apparaten.

På Text-TV:s sidor kunde man redan i början av 1980-talet läsa nyheter och väderleksrapporter. Ganska snart efter att verksamheten kom i gång fick hörselhandikappades organisationer egna sidor. Av de kommunikationsmetoder som användes då var Text-TV absolut den snabbaste och sände färsk information. Det var alltså först den som fick televisionens nytta inom räckhåll för döva eftersom det nu var möjligt att texta program mera än förr. Redan år 2005 kunde 20 % av det inhemska programutbudet textas.

I början av 1970-talet fick man i Finland ett nytt sätt att lagra rörliga bilder, videobandet. Finlands Dövas Förbund blev intresserat av nyheten och tog den snabbt i bruk. År 1975 hade förbundet redan den första videobandspelaren och en studiokamera. Man försökte få videobandspelarna i bruk också i dövföreningarna och hos enskilda döva. Målet var att Finlands Dövas Förbund själv skulle producera videoprogram riktade till döva.

På 1980-talet fick enskilda döva, skolorna och föreningarna videoapparater och månatliga teckenspråkiga videomeddelanden. Småningom hade man på förbundet en videoenhet med professionella utrymmen och apparater. I början av 1990-talet skickades de videomeddelanden som den producerade till 1800 hushåll. Videoenheten producerade också rikligt med aktuella program och barnprogram samt program som berättade om dövgemenskapen.