6. Deklamation uttrycker den språkliga identiteten

Deklamation har varit kulturdagarnas populäraste gren. Under de tio första åren var närmare hälften av alla uppvisningar deklamation.

Maija Koivisto som har forskat i deklamationsuppvisningarna har sett hur de ansluter sig till fyra olika tidsperioder. Finska språket dominerande åren 1956-1969, den visuella perioden pågick åren 1970-1978 och det egentiga teckenspråkets period åren 1979-1996 och teckenspråkighetsperioden från år 1997 framåt.

Typiskt för det finska språkets dominans var dövas negativa uppfattning om sitt språk som oralismen förde med sig. Döva tog modell av majoritetskulturen och förmådde inte värdesätta teckenspråkets egna drag. Deklamationen ansågs ha en positiv inverkan på teckenspråkets utveckling. De tävlande måste verkligen sätta sig in i hur en dikt kan uttryckas på vackraste möjliga sätt.

Många verk av betydande diktare ställde stora krav på dem som tecknade för deras kunskaper i finska var svaga för att de gått i en oralistisk skola. På kulturdagarna tecknades i början dikterna snarare på tecknad finska än på egentligt teckenspråk. Det här sättet att teckna var i alla fall främmande både för den som tecknade och för åskådaren. Uppvisningarna var stela och långtråkiga. I dikter t.ex. kunde den ursprungliga textens ytstruktur bra översättas till teckenspråk, men inte betydelserna i texten. På grund av den stora populariteten indelades deklamationerna i en A-serie för de mera erfarna, en B-serie för nybörjare och ytterligare en Mästarserie. I A-serien tävlade sannolikt vuxendöva som i allmänhet hade bättre kunskaper i finska än egentliga döva.

Under den visuella perioden började teckenspråket och dövkulturen värdesättas högre i och med att teckenspråkets rikedom på uttryck och den teckenspråkiga kulturen sågs som något att vara stolt över. Gemenskapens historia lyftes också fram och talmetoden sågs i kritiskt ljus. Termen visualitet användes först om skådespel och visuell teater var framför allt teater för ögonen. Visualiteten spred sig till all dövkultur och den skiljde dövas egen kultur från hörandes finskspråkiga kultur. Man fick med nya grenar på kulturdagarna: visuell berättelse, visuell teater och visuell poesi.

Det egentliga teckenspråkets period färgas av diskussioner kring dövmedvetenheten, teckenspråket och språket på kulturdagarna. Dövmedvetenheten framhävde att man skulle acceptera sig själv och driva och försvara dövas rättigheter. Till Finland kom också teckenspråksforskningens nyaste resultat som påverkade synsättet på språkets rikedom och värdesättning. Dövmedvetenheten förekom i uppvisningarnas språk från år 1982 då också de ungas roll växte och nya uppvisningsformer prövades. Temana togs från dövas liv och lyfte fram frustration som i Aino Lahdenperäs dikt Vihaan ja rakastan (Jag hatar och älskar).

De nya vindarna uppskattades inte av alla. Det nya sättet att teckna väckte känslor för och emot särskilt i kördeklamationerna. En del ansåg att teckenspråket inte alls passade i dem medan andra ansåg att teckenspråket var på väg till den ställning det hade på Albert Tallroths tid.

I början av 1990-talet dryftades dövkulturen igen på nordiska seminerier och ett nytt begrepp, teckenspråkig kultur, lyftes fram. Termen teckenspråkig började användas i större sammanhang. Begreppet medförde ett nytt synsätt på den diskussion som fördes om gemenskapens identitet. Nu var det språket – inte hörseln – som definierade identiteten. I dövgemenskapen diskuterade man också om man i stället för om dövkultur skulle tala om teckenspråkig kultur och om den teckenspråkiga kulturen också tillhörde hörande teckenspråkiga.

Under teckenspråkighetsperioden som började vid sekelskiftet bevarade kulturdagarna å ena sidan gamla traditioner och sökte å andra sidan en riktning. I Esbo ordnades år 1999 kulturdagarna Leve Esbo! Teckenspråkigt kulturevenemang. Det var första gången man på kulturdagarna officiellt använde termen teckenspråkig. För närvarande genomgår kulturdagarna en generationsväxling och dövkulturen söker efter nya uttrycksformer.