2. Kulturdagarnas uppkomst och syfte

Kulturdagarna kan ses mot bakgrunden av dels de hörande ungdomsorganisationernas aktiviteter och andliga tävlingar på 1950-talet, dels önskan att skapa kontakter mellan dövas ungdomsklubbar.

I dövföreningarna brukade medlemmarna inte tävla med varandra bortsett från några få undantag. På 1920-talet ordnades taltävlingar under hörandes ledning och senare interna tävlingar i dövas ungdomsklubbar och schackklubbar. Döva kunde delta i tävlingar för hörande men det var bara i några få grenar som t.ex. konst som man kunde tävla jämlikt. Orsaken var att domarna inte kunde teckenspråk. De egna kulturdagarna främjade de ungas andliga kapital, kunskaper och färdigheter. De unga kunde tävla och uppträda tillsammans med andra döva och man hittade också nya förmågor att uppträda på dövföreningarnas evenemang. Kulturdagarna fostrade och utvecklade personligheten vilket sporrade ungdomarna att hitta sin livsinställning.

Ordnandet av kulturdagar föreslogs första gången på Finlands Dövas Förbunds årsmöte år 1949. Erkki Tuliniemi från dövföreningen i Vasa föreslog att man skulle återuppliva traditionen med allmänna möten och ordna andliga tävlingar. Hans förslag vann inte understöd. Frågan drevs framåt senare då Inkeri Koskinen från Vaajakoski på Helsingfors ungdomsklubbs kamratmöte föreslog att man skulle ordna kulturdagar.

Aura Ahlbäck föreslog på årsmötet 1955 att man vart tredje år skulle ordna ungas kulturdagar som skulle ha andliga tävlingar på programmet. Man skulle med hjälp av kulturdagarna främja ungdomsarbetet och fostra unga för föreningsverksamheten. Ett kulturdagsutskott grundades med Aura Ahlbäck, Kaisu Korhonen, Kauko Mäkelä, och Jarmo Narmala som medlemmar. I arrangemangen medverkade också Sirpa Kostiainen, Terttu Martola och Esko Sänkiniemi tillsammans med ansvariga i dövföreningen på den ort där kulturdagarna ordnades.

De första ungas kulturdagar ordnades år 1956 i Helsingfors Dövas Förening. De blev en succé som också överraskade arrangörerna. På plats var en talrik publik som följde med 40 deltagares prestationer som representerade 14 dövföreningar. Tävlingarna bestod av fem grenar: teckning, deklamation, berättelse, föredrag och folkdans. Åldersgränsen var 40 år utom i folkdans. Trängseln var stor, närvarande var ca 300 personer. Som avslutning firades en kvällsfest i Elantos festsal.

Redan på de första kulturdagarna valdes som obligatorisk dikt Lauri Pohjanpääs ”Soihdunkantajat” (Fackelbärarna). Diktens innehåll passade väl till evenemangets anda och den blev kulturdagarnas symbol ’ljusets fackla’ som speglade överföringen av de andliga prestationerna och traditionerna från generation till generation.

Kulturdagarna har ansetts vara ett värdigt evenemang som höjer självkänslan och där nya idéer, uttrycksformer och förmågor kommit fram. De har också visat hur de tävlandes färdigheter utvecklats och gett en möjlighet att jämföra sin egen nivå med andras och få nya idéer.