OM BÖNEN OCH BÖNHÖRELSEN

"Emedan Ni omordat Bönhörelsen, så vill jag först tala om Bönens ändamål och nytta, hvarpå min begärde förklaring om bönhörelsen sedan grundar sig för att bli tydligare än annars.

Ehuru Bönen är en väsentlig del af Religionen och en af Själens ädla njutningar, är de flesta människors sätt att dyrka Gud lågt, ytligt, oandligt och ohimmelskt. Sådana äro äfven deras böner. Deras åsigt om bönen är att den har inflytelse på Gud, som därigenom blefve mera god och nådig att gifva de bedjande hjälp och bistånd. Deras böner äro så att fatta att de beveke Gud att afvika från Sina visa afsigter för att till fredställa människors ovisa önskningar.

Bedjarnes anspråk fota sig på åberopande af löften, på föreställningar om afslagets svåra följder, på äran af bönhörelsen, på missförstånd om vilkoren för bönernas goda egenskaper, etz, etz, etz ofta i någon egennyttig afsikt. Dock, bättre att de bedja på detta sätt, än att de alls icke bedja, ty sådana böner tillstädjas af Försynen på det man icke glömme Gud. Bättre, att den girige ber om rikedomar, den äregirige om utmärkelser, den hersklystne om makt, den fanatiske om framgång i sina planer, o. s. v. än att de annars genom brist på kunskaper om bönen skulle förneka tillvaron af Gud och Dess öfvermakt. Medelst sina böner åsyftar den sjelfviske att vinna Guds gunst och förmå Honom att gifva hvad han önskar. Flere fakta visa att äfven sådana böner äro nyttiga att öppna och bereda Själen för emottagande af ett mera upphöjdt och bättre tänkesätt, men de tillhöra blott det lägre, sinnliga själstillståndet, der yttre skenbarheter ännu icke gifvit rum åt stigande upplysning genom verkliga, högre sanningar.

Alldeles sant att människors böner och åkallan icke kunna orsaka någon förändring i Guds Vilja och beslut, ty Gud är evigt Densamme. Han bevekes icke till större kärlek, ty Hans kärlek är oändlig och evig utan början och slut och kan ej ökas mera än förut. Han behöfver ej häller underrättas om våra behof, ty Han är allvetande och känner dem, innan vi märka våra behof och bedja Honom om deras afhjelpande. Alltså behöfver Gud aldrig våra böner, men älskar dem för den nyttas skull som de göra åt oss sjelfva, ty bönerne äro utmärkt ypperliga medel att förändra vårt eget tillstånd i det andliga och göra oss skickligare att emottaga och föröka Gudomlig kärleks och vishets inflytelser i vår vilja och vårt förstånd.

Då bönerna icke beveka Gud att gifva hvad Han annars icke velat gifva oss, så göra bönerna oss skickligare att emottaga hvad vi annars icke kunnat emottaga. Förändringen sker således icke hos Gud såsom det godas oändliga källa, utan endast hos människan såsom det godas mottag. Solljuset hvarken förökes eller minskas därigenom, att en blind återfår sin syn, ty det är endast dennes öga, som undgår förändring. Då. bönen öppnar Själens inre, emottar hon och åtnjuter himlens välsignelser, i hvilket fall förändringen icke uppkommer af någon impuls, gifven åt den oändliga kärleken (det är Gud sjelf), utan bönen gör menniskan beredd att få det goda och sanna af Gud.

Gud blir ej mera beredvillig att utdela sina gåfvor af allt godt, ty från Gud inflyter alltid allt godt lika till alla, likasom från solen ljus och värme alltid flöda till alla. Alltså beror det allenast och endast på menniskornas olika egenskaper att blifva skickliga till emottag af himmelska skatter genom den förädlande förändring, som bönen åstadkommit hos den bedjande, eller att till det onda och falska förvända denna inflytelse i sig, alldeles lika som det beror på naturliga tings egenskaper att emottaga solljuset för att bli goda eller förvända det för att bli onda, i hvilka fall Gud är densamme och solljuset är detsamme.

De, som icke kunna emottaga någon inflytelse från himlen, äro orsaker till sitt eget fel, icke därföre att Gud vägrar dem något, då Gud är själfva kärleken och alltid kringsprider allt godt, utan endast därigenom att de själva hålla sin själ mörk, sinnlig, kroppslig och naturlig, och förkasta all bön likasom nattugglor, som icke tydligt se i solljuset, utan helst i skymningen och nattens dunkel, icke därför att solen nekar dem någon dag, utan därför att deras ögon ej äro så organiserade att de se i klara solljuset.

Gud afser icke menniskors timliga och föränderliga lycka i verlden, utan hufvudsakligen deras eviga och oföränderliga väl. Gud är alltid lika god att meddela bedjaren goda gåfvor, men de bli endast i den mån gagneliga för honom, som de passa för hans själstillstånd. Då blott Gud kan bedömma detta, så ges ingen så sann och Gud så behaglig bön som den, som utgår från en sann ödmjukhet och själfförnekelse och säger: Fader, ske icke min i något, utan Din vilja i allt utan något undantag! Ändamålet och nyttan med bönen är således att bringa menniskan till lydnad af Guds vilja och ingifva henne lust och böjelse att enligt himmelska ordningslagar lefva i englalik sinnesstämning.

Långt från att tjäna som, medel till befrämjande af egennyttiga och egenvilliga önskningar, är bönen ämnad att underkufva egoismen och inplanta kärlek till Gud och nästan. Det hjerta, som är fullt af den sanna bönens anda, älskar att kläda sina rena önskningar i en motsvarande yttre form. Då egenkärleken är så mycket underkufvad, att hågen för andlig nytta blifvit en herrskande grundböjelse och Själens böjelser, känslor och tankar börja verka i sympati med den himmelska kärlekens ingifvelser, då upphör menniskan att bestorma Gud med böner om uppfyllandet af egoistiska planer och beräkningar. Hon nalkas Gifvaren med fast föresats att glömma sina egna fördelar och i allt vara nöjd med Hans vilja, sedan hon småningom kommit till allt djupare förnimmelse och däraf hjärtats erkännelse att hon själf icke vet, hvad hon bäst behöfver.

Hon nyttjar därför helst den bön till Herren, som Herren lärt henne, den fullkomligaste af alla böner. I denna bön är Herren sjelf närvarande som Anden och lifvet i hvarje del af de Gudomliga Orden. Oskrymtadt och dagligt upprepande af dessa Ord har tillräcklig kraft, att då Hjertat och Själen äro fästade på Herren, bringa den bedjande alltmer i harmonisk sinnesstämning med de goda, visa och oskuldsfulla, och med barnen, som lyda Guds vilja i sitt lefverne.

I hvarje del af denna Gudomliga bön finnes en viktig sanning, att Guds Godhet är oändlig och att bönens hela afsigt och nytta är tankens och hjertats upplyftande till Gud och beredelse att mottaga himmelsk vishet och kärlek af Gud. Så mycket mer bönens inre nytta inses och behjertas, så mycket mindre välbehag finna vi i långa, fadda, konstlade och prunkande bönformulärer, som vanan och bruket ålägga men så mycket hjertligare och innerligare instämma vi i Andens, kraftens och kärlekens Ord, som den himmelska Visheten sjelf lagt på våra läppar. I början nyttjade jag flere bönböcker, men icke numera, då jag funnit, att det liksom vore bäst att låta hjertat sjelf fritt tala i bön, i stället för att binda hjertat vid orden i bönböckerna, just därför att i förra fallet vinnes vida mera inflytelse från Gud.

C. O. Malm

Människor och intressen