Betydelse för dövgemenskapen

Malm hann inte arbeta länge på dövskolan i Åbo för han blev sjuk och dog efter terminens slut 8.6.1863 bara 37 år gammal. Arbetsåren i drömskolan blev tre och ett halvt.

Som dödsorsak konstaterades lunginflammation, men det finns många förklaringar till att han blev sjuk. Fröken Betty Elfving vars familj kände Malm nämner att han på våren fick en svår katarr. Brodern hade förgäves försökt få Carl Oscar att gå till en läkare. Enligt Elfving blev katarren värre och övergick i en lunginflammation som han dog i. Elfving har också berättat att Malms sista år var glädjelösa och att han led av ett nedtryckt sinne och livstomhet.

I dövgemenskapen lever fortfarande de forna elevernas berättelse om hur Malm sett en häst falla i Aura å nära sin bostad. Han hade skyndat sig att hjälpa hästen upp på torra land och ansträngt sig eller förkylt sig så att han ett par dagar senare insjuknat i lunginflammation.

Malms begravning väckte uppseende i Åbo och i begravningståget gick en stor skara stadsbor. Med på begravningen var mycket få döva för skolan hade slutat och eleverna rest till sina hem.

Malm hann i Borgå och Åbo undervisa över hundra personer. Hans ideal var en självständig döv som var teckenspråkig och som fått en mångsidig bildning. Efter Malms död började man i alla fall i undervisningen betona praktiskheten på de allmänbildande ämnenas bekostnad, men hans arbete gjorde att diskussionen om dövas och specialgruppernas undervisning blev livligare. Dessutom fick döva undervisning rätt tidigt om man jämför med den allmänna folkbildning som hörande fick.

I medlet av 1800-talet var det allmänt i Europa och USA att döva var lärare och föreståndare i dövskolorna. Ändå betonas i Malms memoarer att han som döv grundade den första skolan och "steg ur deras egna led". Till Malms framgång bidrog hans speciella begåvning och hans familjs bildning och förmögenhet. Borgå hade också en stor betydelse för där bodde kultiverade människor som stödde folkbildning och välgörenhet. Malm var alltså på rätt plats vid rätt tid och hans skolprojekt passade in i tidens strömningar.

I dövgemenskapen började man hylla Malms minne år 1896. Då ordnades dövas första allmänna möte i Finland i Åbo och man avtäckte Malms gravsten som hade gjorts av den döva konstnären Albert Tallroth. Också många andra döva konstnärer inspirerades av Malm liv och gjorde målningar, teckningar, byster och reliefer av honom.

I början av 1900-talet respekterades Malms minne genom att till Dövas museum samla material som anslöt sig till Malm och genom att publicera hans memoarer år 1913. År 1926 firade man 100-årsminnet av hans födelse och avtäckte på Borgåskolans gård Malms staty som gjorts av den döva konstnären Juho Felix Talvia. År 1946 firades dövundervisningens 100-årsfest. Då skickade Finlands Dövas Förbund till föreningarna anvisningar för hur man skulle hedra Malms minne. Enligt anvisningarna skulle hans porträtt smyckas med girlander.

Carl Oscar Malm spelar fortfarande en viktig roll i dövgemenskapen och berättelserna om hans liv lever i den tecknade traditionen som exempel på vad döva kan.